Att man låter det gå så långt
Inne på min fjärde dag på LCHF, det känns riktigt bra denna gång. Fast den här känslan har man ju haft tidigare, hade det senast i januari då jag gick ner sju kg på en månad men sen pajade ryggen och jag har inte vågat träna sen dess. Har mjukstartat med träningen, är så rädd att ryggen ska som sagt gå sönder igen. Jag vill verkligen att den här gången ska gå som jag vill. Att kosten och träningen fungerar utan en rygg som strejkar! Jag håller alla tummar och tår för jag vill komma ner till Thailand i december och känna mig fin. För just nu tycker jag det är riktigt jobbigt att ens kolla mig i spegeln, kan knappt klä av mig på stranden då jag skäms så mycket. Men det är bara JAG som kan göra nått åt det. "Så enkelt är"- enklare sagt än gjort. Att pendla upp och ner i vikt, jag orkar inte riktigt det längre. Det ständiga problemet jag har haft hela mitt liv! Känner mig bara så dålig när jag ser mig själv i spegeln och ser att jag har låtit det gå så långt. Det är inte synd om mig, det är inte det jag menar. Man kan bara sätta sig själv i såna här situationer och ingen annan, finns ingen annan att skylla på än sig själv. Fast man ibland bara vill bara skylla på någon annan än sig själv!
För någon gång vill jag se mig själv i spegeln och känna mig nöjd. Inte smal utan nöjd!
